Att lyssna till sitt inre...

Låg i sängen här om dagen och tänkte tillbaka på mitt liv i och mitt förflutna rent allmänt och det bästa jag någonsin har gjort var att flytta till Uppsala och samtidigt börja plugga, om några år ta en examen och därefter börja jobba.
Om jag får spekulera lite själv så tror jag att oavsett om jag hade valt att börja plugga eller inte så hade jag flyttat ifrån Malmö i alla fall...
Mitt liv då, som jag hade det under en väldigt lång period var inte det liv som jag egentligen ville leva och den enda utvägen för mig eller, den mest ultimata lösningen för mig var att ge mig av och bosätta mig i en annan stad med ett avstånd ifrån Malmö som var tillräckligt långt för att mitt förflutna inte skulle nå mig.
Ett väldigt stort steg i rätt riktning var när jag bestämde mig för att flytta! Det var ett väldigt hastigt beslut för mina nära och kära för jag själv hade funderat på det under en väldigt lång period men det var inget som jag pratade om utan när antagningsperioden kom och jag hade skickat in min ansökan och fått svar på den, då berättade jag för mina nära och kära så i princip hade dem inte lite mer än drygt en månad på sig att vänja sig vid tanken! Sen bar det av med flyttbilen för att flytta upp alla grejer.

Anledningen till att jag inte berättade det tidigare var för att jag inte ville ha några yttre faktorer som skulle kunna påverka mitt beslut och få mig att vela utan jag ville stå helt på egna ben och få ta ett beslut angående min egen framtid och mitt eget framtida liv. Mina tankar var att det får bära eller brista helt enkelt. Det är inte mycket värre än att jag tar mitt pick och pack och flyttar tillbaka om det skulle visa sig vara det värsta beslutet jag någonsin har tagit. Nu visade det sig att det var tvärtom, det bästa beslut jag någonsin tagit och i dagens läge skulle jag inte kunna flytta tillbaka.

Jag har fått en chans att börja om på nytt, att starta ett helt nytt liv utan mitt förflutna som så länge har legat som ett grått moln över mig. Den chansen tackar jag innerligt för för utan den hade jag stått och stampat på samma ruta fortfarande. Jag har fått lära känna så många nya underbara människor och jag har fått chansen att stå på helt egna ben. Den första perioden var naturligtvis ohyggligt svår och jobbig. Det är absolut inte enkelt att första gången man flyttar hemifrån flytta 70 mil, dit man inte känner en människa! Att vara helt ensam är tufft när man inte är van vid det men det har gjort mig så oerhört stark. Jag är en helt annan människa idag än för ett år sedan. Jag har bott här i snart ett och ett halvt år och har utvecklats något så fruktansvärt.

Jag antar att det jag med detta inlägg vill säga är att man absolut inte ska vara rädd för att ta klivet ut och lämna det gamla för att bygga på något nytt. Det är väldigt nyttigt! Skrämmande är det absolut. Jag satte mig på ett tåg och hamnade i en stad där jag inte alls kunde lokalisera mig då jag bara hade bilat upp en vända för att lasta av grejer. Då hinner man inte lokalisera sig väldigt mycket! Så ja, det var skrämmande men man växer något så fruktansvärt som människa och bara att känna den utvecklingen inom en själv är helt underbart! Så jag tycker absolut inte att man ska vara rädd för att följa sitt hjärta och sin vilja. Resten löser sig själv!

Våga följa din vilja och våga ta klivet ut. Våga börja bygga på något nytt. Man behöver inte släppa sitt gamla liv bara för det. Det gamla kan bli en påbyggnad på det nya. Jag valde dock att lämna det gamla och börja från noll just för att det var min lösning på det jag ville komma ifrån, och det är jag tacksam för att jag gjort idag!