Tråkigt!

Det är väldigt frustrerande att ha vänner som inte förstår. Vänner som inte kan acceptera & vänner som bara få som dem vill. Men frågan är, är dem egentligen ens vänner då?

Jag har haft många gräl men några av mina vänner sedan jag flyttade upp till Uppsala. Folk förstår inte att jag inte kan höra av mig lika ofta som jag gjorde när jag bodde hemma. Folk förstår inte att jag har ett liv där uppe och att jag måste få leva det också.

Det är tragiskt när man känner sig tvungen att bryta vänskapen med någon man känt i ett X antal år. Det känns, gör ont inombords, man mår dåligt och tänker bara på de hela tiden. Men samtidigt klarar jag inte av att ha vänner som inte förstår, som inte kan acceptera läget som det är.

Jag hör av mig till folk när jag är nere på besök, det gör jag verkligen men det känns som att vissa av dem vill att jag ska ringa varje dag, prata i timmar och inte göra något annat. Men det fungerar inte så. Jag har nya vänner där uppe. Bara för den saken skull glömmer jag absolut inte mina vänner här nere. Det fungerar bara inte att i samma utsträckning hålla kontakten. Om dem sedan blir sura för att jag inte kan ringa varje dag och uppdatera om vad som händer så känner jag att då kan jag inte göra så mycket mer. För om jag umgås med mina vänner där uppe ser det ju inte väldigt snyggt ut att sitta och prata i telefon hela tiden. Det kallar jag för ensidigt sällskap. Jag är social av mig och jag tycker om när saker och ting händer runt omkring. Jag vill gärna vara med när det händer saker och då kan man inte prata i telefon hela tiden eller sitta på MSN eller skype bara för att DEM vill...

Jag vet inte längre vad jag ska göra för att det inte i slutet ska leda till att vänskapen tar slut. Jag känner att folk kräver för mycket av mig. Dem vill för mycket och jag kan inte stå upp till allt dem vill. Jag måste ta hand om mitt liv också. Utan att känna att jag behöver vara andra till lags.

Det fungerar inte bara!

Hmm...

Inte kan man åka med SJ, för tåget bara strular hela tiden. Skulle man välja att åka med SJ så kan det innebära att man från Malmö till Uppsala måste spendera en hel dag på tåget bara för att framkomligheten är sämre under vintern.

Varför gör man ingenting åt detta?

Hörde på nyheterna att där var en snubbe som hade uppfunnit något slags gummi som man kunde använda för att växlarna inte skulle gå i lås... Men detta ignorerade SJ för några år sedan. Nu skulle dem behövt den där lilla uppfinningen. Nu hade det inte varit så dumt.

Det är många resenärer som är frustrerade på SJ idag. Många tåg som är inställda, många som aldrig avgår och många som inte kan ta sig från A till B.

Egentligen behöver det inte vara så. Jag kan inte den exakta lösningen på hela problemet men det känns lite som att man inte gör allt man kan för att ställa saker och ting till rätta. Jag tänker mest på alla dem företagare som behöver vara på en plats vid en speciell tidpunkt och ofta är det så att företaget i sig har ett avtal med SJ.

Där var en debatt på tv senast igår där man tog problemet med SJ. Där var någon som sa att ett årskort hos SJ kostar 40.000! J*vlar vad mycket säger jag för den dåliga servicen! Det hade jag inte gett, absolut inte den summan.

Eftersom att jag läser i Uppsala men har familj och vänner nere i Malmö så åker jag hem ganska ofta. Jag tar dock hellre flyget. Det är smidigare, kostar ungefär lika mycket för mig som är ungdom/student och tidsmässigt skiljer det 4 timmar. Så jag personligen föredrar flyg. Nu håller ju SAS på skära ner på antalet flygningar så nu börjar det uppstå ett problem där också!

Jag kan aldrig säga hur länge jag kan stanna när jag är nere utan jag måste anpassa mig efter när dem har flygningar och hela tiden vara på min vakt så att ingenting förändras. Jag skulle åkt hem nu på söndag men kommer förmodligen att få stanna till på måndag för att dem ställt in dem flygturer som fanns på söndagen.

Jag kan i och för sig ta tåg, men jag vägrar! Jag vägrar sitta på ett tåg i 6 timmar, betala 200 kr extra (jag betalar 460 för flyg) och kanske inte komma fram i tid.

Jag tycker bara att det här med SJ är lite av en katastrof. Jag läser ju på planeringsprogrammet och det är en del av det jag intresserar mig för. Detta är ett trafikproblem som är stort. Något måste göras för jag menar om jag väljer att åka med SJ så får jag ersättning om jag inte påbörjar resan. Väljer jag däremot att påbörja resan har jag ingen rätt till ersättning. Ingen alls faktiskt! Det ska vara om jag väljer att avbryta resan men vem gör de egentligen när det måste från A till B. Jag tycker det är lite dåligt att man inte får någon ersättning om resan beräknas till 5 timmar och man kanske inte kommer fram förrän efter 9 timmar, som sist jag åkte, då kom vi inte fram till Stockholm förrän efter 9 timmar så resan totalt tog mig 10 timmar och 30 minuter. Det var inte rimligt! Inte för de priset man får ge och verkligen inte för den servicen man får. Den är inte heller av högsta kvalité om jag får säga det själv!

Nää SJ, förbättringar säger jag bara! Ganska mycket förbättringar...

Seminarium

Idag hade vi seminarium. Det gick väl inget vidare bra. Jag var inte så himla aktiv, men det har sin förklaring. Jag mådde inget bra imorse alls när jag gick upp. Är inne i min månadsperiod som inte alls vill ge med sig denna månaden. Men jag var där i alla fall och närvarade vilket jag tycker var ett stort plus. Att jag åtminstone tog mig dit. Sen om det gav ett bra resultat eller inte vet jag inte, men jag kunde inte gjort det bättre om jag hade legat hemma. Det är så jag ser på saken!

Seminariet inleddes i alla fall med frågan;

“Riksdagen är folkets främsta företrädare” står det i RF. Med hur representativa är egentligen riksdagsledamöterna, åsiktsmässigt och socialt? Hur betydelsefullt är det, demokratiskt sett, att det råder en stark representativitet ur dessa båda aspekter? Vilket är viktigast: åsiktsmässig eller social representativitet (som klass eller kön)?

Jag tycker personligen att det är oerhört viktigt att ta med båda aspekterna. Åsikten är helt klart den som man som individ går på när det kommer till politikernas uttalande. Sedan tycker inte jag att det spelar någon roll om det är en yngre kvinna, yngre man, medelålders kvinna eller man eller om personen är 60+ för det är fortfarande politikerns åsikt och politikerns sätt att se på saker och ting som avgör om jag lägger min röst på honom eller henne. Samtidigt tycker jag att det även är väldigt viktigt att få in en variation i riksdagen. En blandning av både yngre och äldre då en äldre man ser annorlunda på samhället än vad kanske en yngre kvinna gör. Då är det viktigt att man har stor variation så att man kan få in de olika aspekterna i en och samma grupp.

Sedan hade vi frågan om den svenska författningen är en bra författning. Frågan löd exakt;

Är den svenska författningen en bra författning? Diskutera följande förslag på förändringar. Vilka andra förändringar kan man tänka sig:

• Beslutande folkomröstningar; ja eller nej?

I Sverige idag har vi endast rådgivande folkomröstningar. Exempel som om vi skulle införa Euro eller inte kan nämnas. Där sa folket nej och det blev nej. Frågan som då kom upp som en följd till detta exemplet var då men om man går med i EU, varför inte gå med fullt ut och även acceptera Euro som vår valuta. Mitt svar på denna frågan blir då att jag tror att det är lite av en identitetsfråga. Vi svenskar vill ha kvar våran krona, och den vill vi inte släppa i första taget. Så tror jag att det är!

Jag tycker definitivt inte att vi ska införa beslutande folkomröstning för det kan, någonstans på vägen leda ner i diket. Om en stor fråga tas upp så kan detta innebära att folket inte är insatta i frågan lika väl som våra politiker är. Att man röstar för något som man kanske inte riktigt vet vad det innebär.

Jag tycker vi ska behålla vår rådgivande folkomröstning då denna mer blir som en hjälp för politikerna som kanske inte alltid håller koll på vart folket står. Hade vi inte haft beslutande folkomröstning så tror jag att vi idag hade haft en annan valuta. Jag vill i alla fall ha kvar den svenska kronan.

Men, privatisering då? är det bra eller dåligt?

Jaa, själv tycker jag att denna kan vara lite klurig att besvara. När det kommer till att se skillnad mellan privatägda och kommunalt ägda skolor kan jag helt klart se en positiv grej med det privata. Man ser skillnad på förhållandet mellan lärare och elev, på miljön och kamratskapen. Lärarna på en kommunalt ägd skola har inte lika mycket tid för varje enskild individ. Sen kan kan nämna vården som ett annat alternativ. Ska den privatiseras helt eller inte?

Något mellanting mellan privat och kommunalt hade varit suveränt. Att man anpassar varje sektor till vad som är bäst för den. Sedan om det fungerar eller inte, det är en annan femma. Men bra hade det varit. Ett mellanting alltså!

Det var dagens seminarium.

Nu kallar sängen, och på onsdag kommer jag hem till skåne! :D Finally....

Godnatt på Er...

Puss&kram

Gud så Jobbigt....

JAG HAR HEMLÄNGTAN!

Och bara att veta att jag inte kan åka hem på ett tag gör mig ledsen...

Usch och fy... Jobbigt...

Underbar helg, bra slut på veckan, bra början på den nya!

Gud vad jag har mått bra denna helgen!

Jag och pojkvännen åkte iväg på SPA i fredags i Sätra Brunn. Det var så underbart mysigt och avkopplande. Ingen av oss hade tidigare varit på spa, men någon gång ska ju vara den första!

Jag åkte ut till honom i Alunda i torsdags kväll och vi åkte till Sätra brunn så att vi var där klockan elva. Mysig varmbassäng där vi bara kunde koppla av, men levande ljus och lugn musik i bakgrunden. Klockan ett hade vi båda bokat in oss på en Aromamassage som var helt underbar! Det var bara mjuka tag, inget hårdhänt knådande och det var inte det vi var ute efter heller. Därefter åt vi en nyttig lunch på en alldeles mysig och stämningsfull restaurang. Bara själva Sätra brunn där anläggningen låg var hur mysig som helst. Det liknade en liten by med en massa närliggande trä och stenhus från 1600 kanske. Man kunde promenara igenom denna lilla "by" och bara titta på dem olika husen och bara miljön fick en att må bra. Man gick förbi en konsthantverkshandel där det faktiskt fanns en affär. Sedan kunde man gå förbi ett hus med en skylt "apotek" och bara denna miljön var mysig. Där låg ju inget apotek fortfarande men det var mysigt att dem inte hade plockat ner skylten.

Det var helt underbar!

Senare på kvällen när vi skulle hem åkte vi förbi pojkvännens kompis och käkade middag och idag har vi bara varit hela dagen, pysslat lite i hans hus och bara tagit det lugnt. Mys!!!!

Nu är jag tillbaka i studentområdet flogsta igen =), haha, inte lika mysigt som hus men det duger sålänge :P haha...

Godnatt på Er sålänge!

Puss&Kram

Matvanor

På sista tiden har det varit väldigt stressigt. Det har varit oregelbundna tider, ingen direkt ordning på morgonen utan stressen har tagit över. Det har inte funnits någon tid till lunch och middagen har inte varit välplanerad då jag känt att tiden inte räckt till.

Kort sagt kan man väl säga att jag på sista veckorna inte har haft några stabila matvanor, vilket jag behöver för att fungera. Jag har alltså bestämt mig för att så snabbt jag bara kan hålla mig till mina mål per dag och inte slarva för energinivån blir låg och det är en början till en ond cirkel.

Imorse började jag med en frukost som bestod av en macka, en skål med müsli & fil samt ett äpple. Det kändes bra i magen och jag var inte lika trött på föreläsningen. När jag kom hem åt jag resterna av min otroligt goda köttfärssås samt en stor skål med sallad. Förmodligen kommer det bli kyckling, klyftpotatis och sallad till middag, men det kan ändras.

Förhoppningsvis kan jag hålla mig till dessa stabila matvanor framöver. Det är bara så fruktansvärt lätt att maten hamnar åt sidan när man är stressad och ska hinna med så mycket på en och samma gång.

Mår magen bra, då mår jag bra!

Ny design!

Kände att jag bara var tvungen att byta design här på min blogg till en livligare och färggladare design. Tyckte denna passade så bra =)

Jag lever ju i en liten bubbla just nu, så därför tyckte jag att en liten bubblig blogg passade bra. Sen får vi se om jag trivs med den i längden...

Godnatt gott folk!

Genusperspektiv på samhällsplanering

Dagens föreläsning handlade om Genusperspektiv på samhällsplanering. Kort sagt vilka roller som de olika könen har i samhället. Hur vi i olika situationer som man eller kvinna reagerar och agerar.

På 50-talet planerade man köket helt enligt kvinnans behov. Man mätte och byggde köket efter hur kvinnan rörde sig. Man ville helt enkelt minska antalet steg som kvinnan behövde ta per dag.

Fortfarande än idag kan jag känna att dessa "kvinnliga" sysslor finns kvar. De kanske inte finns kvar i lika stor utsträckning och det kanske inte talas om det lika mycket men någonstans i det undermedvetna tror jag att de fortfarande finns kvar, mer eller mindre.

Exempel på olika "könade" planeringsfrågor kan ges. Här kan man ta upp;

• Anläggning av parker/grönområden. Hur ska dessa utformas och hur pass upplysta ska dessa vara för att båda könen ska kunna passera genom utan att känna rädsla? Här är det värt att nämna att det faktiskt är majoriteten kvinnor som inte känner sig bekväma med att passera genom en mörklagd park en sen kväll.
• Aktiviteter för unga och anpassning av träningstider. Tillexempel kan det här nämnas att vi i Uppsala har ett träningscentra som heter Uppsalaflickorna. Detta var i grund och botten ett centra för bara flickor men genom åren har detta blivit allt mer för allmänheten. Fortfarande än idag är 95% av alla som tränar där flickor och detta kan jag förstå. Jag som kille hade inte känt mig särskilt lockad av att börja träna på ett centra som hette Uppsalaflickorna.
• Äldreomsorg och barnomsorg

Lite intressant var det när vi fick veta att det faktiskt är majoriteten kvinnor som utnyttjar kollektivtrafiken i form av bussar och tåg medan majoriteten män faktiskt flyger. Kvinnor gör dessutom fler avbrutna resor än vad män gör. Det kan vara allt från att kvinnan efter jobbet tar bussen, hoppar av för att handla för att därefter åka och hämta barnet på dagis.

Kollektivtrafiken är dock inte anpassad för sådana avbrutna resor.

Ser man på vem som jobbar inom transportsektorn så är majoriteten män och frågan på vår föreläsning var då att om det är en majoritet på kvinnor inom kollektivtrafiken. Är det då lämpligt att det är majoriteten män som jobbar och planerar inom detta området?

Vart är vi på väg egentligen!

Jag är en människa som alltid, oavsett längden på resan väljer att hellre ställa mig upp och låta den som är äldre än mig sitta än att fortsätta sitta och låtsas som det regnar. Jag brukar alltid studera människor på bussen när jag är på väg någonstans. Inget jag direkt tänker på utan bara rent allmänt studera hur människor beter sig.

Lite komiskt är det, när man sitter på en buss där alla fönsterplatser är ockuperade. Där finns en plats till bredvid men likt förbryllat så letar människan efter en tom tvåsits plats. Hur kommer detta sig? Jag tycker inte det är så svårt att sätta sig bredvid någon. Dock kan jag känna att det är skönt att sitta ensam om man ska läsa på bussresan dit man är på väg, men annars har jag inget emot att sätta mig bredvid någon.

Nu till det mer tragiska. Ungdomarna i detta samhället blir allt mer nonchalanta med tiden. Jag skulle åka ut till pojkvännen som bor i Alunda, tre mil från Uppsala. Det tar ungefär en halvtimme dit och jag åkte mitt i rusningstrafiken när alla skulle hem vilket gjorde att bussen var ganska full. Långt fram i bussen sitter ett gäng ungdomar samlade och på bussen stiger en äldre dam som har svårt att gå. Ungdomarna låtsas som det regnar och damen får gå längre bak i bussen för att hitta någonstans att sitta.

Om vi bara ska ta ett annat exempel. Stadstafiken! Den är ju värst av alla. Ungdomarna i dagens läge bryr sig verkligen inte om dem äldre och det gör mig bara så fruktansvärt ledsen. Jag vet inte hur många gånger jag har haft så många matkassar och tunga påsar. Det är inget som hindrar mig från att stå upp resten av resan, även om detta innebär att jag med benen måste balansera kassarna så att dem inte trillar omkull. Jag tycker inte att det är mer än rätt att ställa sig upp och erbjuda dem äldre en sittplats...

Jag kommer inte ens ihåg sist jag såg någon ställa sig upp och det gör mig arg, ledsen och frustrerad.

Jag är ung, frisk och anser mig själv kunna stå upp en väldigt lång period på en resa om detta innebär att någon som kanske inte är ung och frisk får det bekvämt och inte behöver anstränga sig.

Min fråga är bara; Har dem ingen social kompetens eller nonchalerar dem bara det?

Miljonprogrammet - Segregation eller inte, misslyckande eller inte?

Vi diskuterade under en föreläsning miljonprogrammet väldigt övergripande. Jag tyckte det var hur intressant som helst och har alltid undrat hur man egentligen tänkte!

Vad är då miljonprogrammet?

Jo, på 1960-talet var det bostadsbrist i Sverige. Tillverkningsindustrin var väldigt arbetskraftsintensiv vilket gjorde att man fick en stigande produktion. Detta ledde i sin tur till att lönerna steg och att lönerna steg ledde till ökad urbanisering, fortsatt bostadsbrist. Bostadsköerna blev längre och prognoserna var helt enkelt dåliga.

Lösningen på detta blev då miljonprogrammet (1965-1975) där man under väldigt kort tid skulle bygga en miljon bostäder samtidigt som man skulle höja standarden och få en ökad genomsnittlig lägenhetsstorlek.

När man väl började bygga tror jag inte att man såg detta som jag ser på det idag. Visst är det bra med en massiv ökning av bostäder för att minska köerna och för att människorna ska slippa stå utan bostäder men jag anser att det delvis är ett misslyckande. Jag tycker inte att man ökade standarden på bostäderna, tvärtom, det blev bara fel anser jag.

Exempel på områden som var en del av miljonprogrammet är Rosengård i Malmö,Gottsunda i Uppsala, Tensta i Stockholm och ingen av dessa har blivit några lyckade bostadsområden. Segregationen är dessutom väldigt hög i dessa områden. Sedan kan man ju fråga sig själv om den beror på miljonprogrammet eller om det bara har blivit så genom åren? Den frågan kan jag inte svara på jag bara vet att i nästan alla områden som var en del av miljonprogrammet är segregationen hög. Om man även tittar lite noggrannare så kan man se att de flesta områden som tillhörde miljonprogrammet är idag förorter av något slag. Varför det kan ha blivit så? Slump eller inte? Ingen aning!

Det är väl det jag ska ta reda på när jag skriver mitt PM på tio sidor antar jag. Om segregationen beror på miljonprogrammet och varför det har blivit såhär. Anledningen kan faktiskt ligga lite i att det var där man placerade alla arbetare inom ett fåtal företag och när dessa senare inte kunna gå runt och fick stänga igen blev majoriteten (kanske utan någon vidare utbildning) arbetslösa. Återigen är detta endast en spekulation. Det är alltså inget jag ännu vet utan det är förmodligen något jag inom några veckor kommer att få reda på!

Hur löser man detta då?

När man, i ett förhållande börjar känna att man börjat gå om varandra lite grann...

Vad gör man då??

När man känner att man på något sätt glidit ifrån varandra, tappat någonting på vägen, men man vet inte riktigt vad.

Vad gör man då?

Hur hittar man den här lilla pusselbiten som fattas men som man inte vet vad det är?

Är det inte omöjligt att hitta det då?

Hur kommer man tillbaka till varandra när man glidit ifrån varandra?

Oj oj oj vad det snurrar en massa frågor i mitt huvud just nu. Det snurrar en massa och så fort på en och samma gång så jag hinner inte riktigt med det själv.

Tycker inte om att vara tankemässigt ockuperad på detta sättet när jag vet att jag har mycket att göra utöver för när det blir såhär så klarar man inte av att koncentrera sig på något annat än just dessa frågor som bara snurrar och snurrar....

Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa alla dessa frågor, men jag hoppas det går fort!

Tillbaka i tiden!

Har suttit här och tänkt tillbaka lite i tiden på hur mitt liv var då och hur mitt liv är idag. Det är så stor skillnad mellan livet då och livet nu oavsett om man ser på studier, förhållande eller bara livet i allmänhet.

Satt och lyssnade lite på olika stilar av musik och hittade en låt som säger allt om mitt tidigare förhållande. Texten var bara klockren. Inte någon musik jag brukar lyssna på normalt sätt, men eftersom att texten säger en hel del så var den bra i mina öron.

http://www.youtube.com/watch?v=rEeYz1m1FI4

Denna låten säger en hel del av hur mitt liv var för bara några år sedan och jag är så sjukt glad att det har gått i den riktningen som den har gjort.