Skönt med ändå tomt

Varför känns det fortfarande som att jag bara har en helg ledigt framför mig och att jag på måndag igen tar min bil på mogonen, för att köra till Hvilan. Det är helt sjukt hur snabbt dessa två år har gått och hur starka band man har hunnit knyta. 

Idag blev det många tårar kan jag lova. Varje försök vid kramar och överlämning av blommor att inte gråta gjorde bara saken ännu värre. Det var med en klump i halsen som jag lämnade skolan idag. En klump som till slut, efter att vara överbelastad övergick i tårar som jag bara inte kunde stoppa. Jag kommer att sakna alla lärare, de har varit fantastiska. Dock är det en av alla fantastiska lärare som sticker ut. Det är precis en sådan lärare som världen behöver fler av. En helt underbar person som är mer som en kompis än en lärare. Det är också just p.g.a denna egenskap, att vara mer kompis än lärare, som gör att eleverna vill mer och presterar mer. 

Som jag nämnde innan i ett inlägg, tiden på Hvilan kommer alltid att finnas kvar, oavsett vad. Det har verkligen varit två helt underbara år. Jag trodde faktiskt aldrig att skolan kunde vara rolig, men där hade jag fel.