Jag har haft många gräl men några av mina vänner sedan jag flyttade upp till Uppsala. Folk förstår inte att jag inte kan höra av mig lika ofta som jag gjorde när jag bodde hemma. Folk förstår inte att jag har ett liv där uppe och att jag måste få leva det också.
Det är tragiskt när man känner sig tvungen att bryta vänskapen med någon man känt i ett X antal år. Det känns, gör ont inombords, man mår dåligt och tänker bara på de hela tiden. Men samtidigt klarar jag inte av att ha vänner som inte förstår, som inte kan acceptera läget som det är.
Jag hör av mig till folk när jag är nere på besök, det gör jag verkligen men det känns som att vissa av dem vill att jag ska ringa varje dag, prata i timmar och inte göra något annat. Men det fungerar inte så. Jag har nya vänner där uppe. Bara för den saken skull glömmer jag absolut inte mina vänner här nere. Det fungerar bara inte att i samma utsträckning hålla kontakten. Om dem sedan blir sura för att jag inte kan ringa varje dag och uppdatera om vad som händer så känner jag att då kan jag inte göra så mycket mer. För om jag umgås med mina vänner där uppe ser det ju inte väldigt snyggt ut att sitta och prata i telefon hela tiden. Det kallar jag för ensidigt sällskap. Jag är social av mig och jag tycker om när saker och ting händer runt omkring. Jag vill gärna vara med när det händer saker och då kan man inte prata i telefon hela tiden eller sitta på MSN eller skype bara för att DEM vill...
Jag vet inte längre vad jag ska göra för att det inte i slutet ska leda till att vänskapen tar slut. Jag känner att folk kräver för mycket av mig. Dem vill för mycket och jag kan inte stå upp till allt dem vill. Jag måste ta hand om mitt liv också. Utan att känna att jag behöver vara andra till lags.
Det fungerar inte bara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar