FD som i första dagen

Första dagen på jobbet idag. Kunde knappt sova inatt. Man är ju alltid så nervös inför första jobbdagen, innan man vet hur allt går till och innan man vet hur allt ska fixas. Tror jag vaknade 5 gånger inatt i panik och trodde att jag hade försovit mig. Det var en hemsk natt måste jag säga.

Nu är jag helt slutkörd efter denna dag. Och jag kan lova att jag kommer ha sååååå mycket träningsvärk imorgon så jag hoppas bara att jag klarar av att ta  mig upp ur sängen. Annars vet jag inte vad jag gör.

Skönt med ändå tomt

Varför känns det fortfarande som att jag bara har en helg ledigt framför mig och att jag på måndag igen tar min bil på mogonen, för att köra till Hvilan. Det är helt sjukt hur snabbt dessa två år har gått och hur starka band man har hunnit knyta. 

Idag blev det många tårar kan jag lova. Varje försök vid kramar och överlämning av blommor att inte gråta gjorde bara saken ännu värre. Det var med en klump i halsen som jag lämnade skolan idag. En klump som till slut, efter att vara överbelastad övergick i tårar som jag bara inte kunde stoppa. Jag kommer att sakna alla lärare, de har varit fantastiska. Dock är det en av alla fantastiska lärare som sticker ut. Det är precis en sådan lärare som världen behöver fler av. En helt underbar person som är mer som en kompis än en lärare. Det är också just p.g.a denna egenskap, att vara mer kompis än lärare, som gör att eleverna vill mer och presterar mer. 

Som jag nämnde innan i ett inlägg, tiden på Hvilan kommer alltid att finnas kvar, oavsett vad. Det har verkligen varit två helt underbara år. Jag trodde faktiskt aldrig att skolan kunde vara rolig, men där hade jag fel.

Till alla kaffeälskare

Detta blogginlägg är dedicerat till alla som älskar kaffe, men som av någon anledning blir irriterade av att kaffet blir kallt när man exempelvis har suttit vid datan och varit inne i något vilket då resulterar i att kaffet kallnar.

Det finns en lösning, JAG LOVAR!

Denna underbara USB-koppvärmaren är en räddare i nöden. Du bara kopplar in koppvärmaren i ditt usb uttag och vips så har du en platta som håller ditt kaffe varmt under tiden.

Nu är det slut på att hälla ut en massa kaffe bara för att det är kallt.

Jag älskar den och det kommer ni också att göra.

Sedan kommer vi till en helt annan grej. Någon som någon gång har haft med sig en kopp, en termos med kaffe, socker, men INGEN sked på en resa. Jag har, det kan jag lova. Tro det eller ej, men även här finns en lösning på detta. Lita också på mig när jag säger att du aldrig mer kommer behöva bekymra dig om en sked :D

Med denna självrörande mugg behöver du aldrig mer en sked. Du trycker på knappen och den gör jobbet. Jag lovar. Det är sant. Den har en propeller i botten som gör att allt rörs runt. Detta är bara så coolt.

Det är väl därför hemsidan heter www.coolstuff.se.

Skit, detta lät ju nästan som ett reklaminlägg. Hahahaha, tänkte inte på det utan blev bara så glad av att se dessa underbart tillverkade kopparna och koppvärmarna. Undrar vilket snille som kom på detta?

  

Att träda över gränsen

Var går egentligen gränsen för hur en person får lov att bete sig i ditt hem?

Har alla olika gränser eller skiljer de sig inte så mycket åt?

Alla har ju olika sätt att agera i en situation. Jag exempelvis, har en tendens att höja rösten lite grann när jag blir frustrerad. Det är jag. Jag skriker inte och jag är inte högljudd utan automatiskt så höjer jag bara rösten utan att skrika eller verka arg, trodde jag i alla fall. Detta ligger i min natur och det är så jag fungerar.

Kan man göra någonting åt detta eller är det bara att acceptera att detta är jag?

Det verkar störa en viss speciell person i min omgivning som stod mig mycket nära för inte mer än några veckor sedan. Dock inte längre, tyvärr då denna person gick över min gräns och betedde sig som en idiot hemma hos mig. Jag höjde rösten utan att vara arg, men personen fortsatte med sitt idiotiska beteende och då blev jag arg.

Så fort jag höjer rösten så säger folk, "skrik inte". Ska det vara så j*vla svårt att kunna skilja på när jag skriker eller inte? Speciellt när man har känt personen så länge som vi har känt varandra. Ibland kan jag inte riktigt förstå mig på folk precis som folk inte ibland förstår sig på mig. 

Jag anser att när man kommer hem till en person, speciellt när föräldrarna är där, men även om dem inte är där så ska man alltid visa respekt och bete sig som en normal person. Varför kan vissa personer inte göra detta? Varför ställa till med en scen hemma hos någon? Varför?

Många säger att jag kan vara för snäll ibland. Att jag inte gör vad som krävs för att tala om för personer var gränsen går. Men, det är också jag. Jag trodde inte att man skulle behöva tala om det för en vuxen människa. Det trodde jag att andra hade gjort. Jag hade tydligen fel. Tydligen finns det vuxna människor som inte vet hur man ska bete sig här livet. Det finns tydligen dem som inte vet hur man uppvisar ett normalt beteende.

Tja, ibland så är det väl bara så att man missuppfattar saker, man tror för mycket eller så tror man bara för lite. Hur ska man då veta vad man ska göra för att inte missuppfatta, tro för mycket eller för lite? Den frågan har jag inget svar på. Kan väl säga att jag i framtiden kommer att tala om för människor exakt var jag står, var mina gränser är och hur jag är just för att det aldrig mer, i framtiden, ska kunna uppstå sådana här frustrerande situationer. 

Vad förstår djuren?

Jag satt och funderade över frågan vad djur egentligen förstår. Förstår dem vad vi säger eller det är bara hur vi säger det som gör att dem kan förstå olika sammanhang. Jag menar en hund kan du ju lära att sitta, räcka vacker tass, rulla runt och spela död. Detta gör man ju genom att visa hur själva momentet går till samtidigt som att man visar dem hur dem ska göra. Är detta då verkligen bara ett sätt för dem att lära in de vi vill att dem ska lära sig eller ligger det någonting mer bakom hela grejen? Har storleken på djuren någon betydelse för hur mycket just det djuren klarar av att lära in.

Om jag nu ska tala av egen erfarenhet, så har jag en katt som enligt mig är fantastisk. Det är verkligen en katt, dock beter han sig som en hund. Vi bor i en lägenhet med fyra rum och alltid, innan vi går hemifrån så tar vi ut katten från vardagsrummet så att han har hallen, köket, mitt rum och toaletten att vistas i när vi är borta. Så fort jag kommer med mina nycklar för att låsa balkongen så går han ut av sig själv. När jag säger upp så hoppar an upp på närmsta plats han kan och när jag säger ordet gott så går han till ett visst skåp där vi har vårt kattgodis och krafsar.

Kan detta då bara vara något som vi människor lär djuret att uppfatta. Det borde ju vara samma sak som att lära små barn var godiset är, att lära dem att sitta fint när dem äter samt att lära dem att lyssna. Det är ju så vi fostrar våra barn, genom att lära dem vad som är rätt och fel. Detta gör vi ju med djuren också. Gör dem något som är fel så säger vi fy och därefter ignorerar vi djuren så att han/hon förstår att det var fel. Samma sak gör vi med barnen. Vi talar om för dem att det var fel det dem gjorde. Det som skiljer sig är bara sättet att tala om det för dem.

Finns det då kanske dolda egenskaper hos djur som människan ännu inte har upptäckt? Förstår dem vad vi säger eller är det bara tonfallet som gör att dem reagerar?

Detta är väldigt intressant, och man kan göra tusentals likheter med hur man fostrar barn och snart upptäcker man att det bara är de olika inlärningssätten som skiljer sig åt. För att bara en gång till återknyta till barnet, så lär vi ju dem, efter blöjstadiet då, att sitta på pottan när dem vill göra sina behov. Likadant gör man med en katt om man får den som liten. Man sätter den i lådan direkt för att visa att det är här du ska utföra dina behov.

Jag undrar och kommer nog att undra länge till om det verkligen inte finns dolda kunskaper hos djur som människan ännu inte upptäckt. Frågan är bara, kommer det att uppdagas om djuren förstår mer än vad vi tror? och hur i så fall? Bara titta på denna papegojan. Hur gick detta till?

Papegojan heter Einstein och är grymt duktig!

http://www.youtube.com/watch?v=tsu3bxuxoFY

Reklam, Reklam, men vänta nu, sa jag reklam?

När man sätter sig ned en fredagskväll och inte orkar göra något annat än att titta på tv. Man sätter sig ned för att se om där finns något intressant också hamnar man på en kanal där det precis har börjat en film som tar dig med storm och du vill fortsätta titta och veta mer.

När du sitter där, framför tv:n och väntar på att början av filmen ska ta slut. Att all den här texten som alltid finns innan själv filmen börjar ska försvinna. Kort sagt, introduktionen ska ta slut och själva filmen ska börja. Då helt plötsligt blir rutan svart och det är dags för reklam. Okej tänker jag då, men, då får jag väl göra något under tiden och när filmen börjar kommer jag tillbaka. 

Då filmen har börjat så sätter man sig ned med allt käk man har förberett under reklampausen, och filmen är igång! Yes! Äntligen!

Oj men herregud, vad händer nu, nej så kan han väl inte göra, men, men, men..... 

5 minuter senare: REKLAM!

Filmen utgörs ju av till största delen reklam idag. Det är bara en massa reklam, en massa prat om varor från ICA, antirynk-krämer, mascara som förlänger fransarna till upp till 75%. Det är galet. Inte nog att man redan har hört samma reklam under förra pausen utan man ska höra dem om och om och om igen, genom hela filmen som drygt är 90 min långt. Den sammanlagda tiden för hela filmen inklusive reklamen blir 90 min + 45 min. Kanske överdriver lite där men långt ifrån är det i alla fall inte. 

Jag börjar bli riktigt trött på all reklam. Om de nu vill ha så pass mycket reklam så tycker jag åtminstone att dem kan variera lite. Man blir ju knäpp till slut. Bara tänk på den gången när Iprensången kom ut. Jag hörde den så många gånger att jag fortfarande idag kan den ordagrant utantill. Det är riktigt jobbigt.

Jag anser att det är alldeles för mycket reklam på tv och jag tycker att dem borde dra ned på det. Tycker absolut att det ska få finnas reklam, men i lagom mängd. Inte i den utsträckningen så att Iprensången blir en plåga.

Det känns nästan som att man bara betalar för reklamen och inte för det som verkligen sänds i form av serier och filmer eller dokumentärer.

Det är faktiskt ledsamt att det ska kännas så!

Hej! Jag är din ångest

Ligger i sängen, känner mig förvirrad och inte alls som mig själv. Funderade på varför men det gav inget och var till ingen nytta. Det känns som om något konstigt är på väg att hända, något som kanske är bra eller mindre bra. Har väldigt svårt att beskriva själva känslan och det är det som gör mig så himla frustrerad. Hade jag bara kunnat sätta fingret på vad det är och kunna utrycka det i ord så hade kanske någon annan kunnat säga AHA, nu vet jag hur du känner dig!

Kanske har det med ovetandet inför beskedet till universitet att göra, kanske har det med att jag snart kommer att lämna familj, pojkvän, vänner, ja allt och bara åka eller så kanske det bara är mina gnagarceller i hjärnan som antingen har blivit överaktiva efter allt kaffe som jag behövde dricka för att kunna hålla mig vaken under tiden jag försökte plugga matte, eller så har dem bara blivit totalförstörda av alla formler som dem skulle trycka in i det lilla lilla pytteutrymmet. Alla formler gjorde att dem döde bara av tanken på att sista provet är om två dagar. 

Alla formler gjorde att dem svullnade nått så fruktansvärt i väntar på att bara få spotta ut dem på provet och andas ut!

Jag tror jag vet

Jag vet att jag tror....

Jag har provångest.