*2-Face*

Hur kommer det sig att man under färden genom livet, gång på gång inser att dem man trodde stod en nära egentligen inte står en så nära alls?!?

Jag har aldrig förstått och kommer förmodligen aldrig förstå mig på detta 2-face fenomenet som alla pratar om.

När man umgås med människorna håller dem uppe en väldig fasad av vänlighet, ärlighet, omtänksamhet och gott humör. När man sedan vänder ryggen till så ändras allt. Då snackas det hit, det snackas dit och man vet varken ut eller in längre.

Vem kan man egentligen lita på?!?

Jag menar det kan väl ändå inte vara så svårt att hålla en hemlighet?!? Vad är det svåra i det?!? Det har jag ALDRIG förstått och kommer aldrig förstå det heller... Blir bara så sjukt besviken på människor som beter sig så.

Jag har dock uppdagat på senare tid att allt handlar om uppmärksamhet. Det är uppmärksamheten dem är ute efter och på något sätt känner dem nog att dem får den genom att sprida allt man säger vidare.

Jag har alltid varit en rak och ärlig människa. Jag säger precis vad jag tycker, tänker och säger aldrig något som jag senare inte kan stå upp för! Ärlighet har alltid varit och kommer alltid att vara den viktigaste biten i mitt liv för med den kommer ett helt paket av andra saker.

Problemet med att sprida grejer vidare är inte att jag är rädd att det ska komma fram för som sagt jag står för vad jag tycker och tänker, annars hade jag inte sagt det till att börja med. Problemet är snarare att det blir så himla förstorat. Det läggs till ord hit och dit, meningar här och där och när cirkeln sedan är sluten och allt kommer tillbaka till mig så har det plötsligt förvandlats till något enormt, förvrängt och bara skumt påstående! Något som jag absolut inte sagt eller gjort har helt plötsligt kommit upp ur tomma intet.

Så fruktansvärt frustrerande.

Jag är inte heller den som står och försöker förklara mig när människor bara står och skriker en i ansiktet för något man inte sagt eller gjort. Klarar inte av när människor inte kan hålla en normal samtalston så att man kan lösa problemet. Istället ska dem skrika och gala och inte blir det väl bättre för det heller?!?

Sedan har vi dem människorna som står och ljuger en rakt upp i ansiktet.

Usch säger jag bara!

Nej, jag har varit med om allt detta alldeles för många gånger i mitt liv för att överhuvudtaget ta någon skit från någon längre. Ljuger folk för mig, då bryter jag! Nu pratar jag inte nödlögner eller vita lögner eller så, utan riktiga lögner.

Hade det varit för två år sedan, då hade jag tagit allt detta och försökt lösa det, blivit ledsen, gråtit några tårar och sen hade det varit bra. Min tillit till människan hade varit densamma och det hade bara blivit en ond cirkel, men INTE idag! Det händer bara inte.

Jag har helt enkelt slutat lägga ner min tid och energi på det!

För kan man inte vara rakt och ärlig så är man varken värd min vänskap, min tid eller min energi. Istället för att umgås med människor som knycker all min energi och får mig att må dåligt väljer jag att umgås med människor som ger mig positiv energi och får mig att må bra!

Trust & Respect; So har to gain, so easy to lose...