Är det bara jag eller har alla känt såhär någon gång i sitt liv?
Det känns på något sätt som att det är något som får mig att ifrågasätta mig själv, jag vet dock inte vad detta "något" skulle kunna vara. Jag känner mig förvirrad och allmänt frustrerad över att inte veta varför jag känner som jag gör. Jag vet att jag tänker alldeles för mycket. Analyserar och tänker, tänker och analyserar. Det är jag i ett nötskal det..!
Är det verkligen detta jag vill med mitt liv? Är det verkligen detta jag vill läsa, detta jag vill göra, detta som kommer bli min framtid?
Det är viktigt att studera, få en utbildning för att senare kunna få ett jobb och jag vet att det finns en framtid i yrket som samhällsplanerare och jag tycker det är kul. Inte böckerna i sig då utan yrket, men det är klart att böckerna också är kul, mer eller mindre från termin till termin. Jag vet inte riktigt varför jag tvivlar. Är det kanske för att jag är skoltrött?!? Jag vet inte men det kan vara så. Eller så är det bara för att det är så det ska vara nära man pluggar, eller?!? Kanske är det bara det att jag är inne i en lite mindre bra period i livet?!?
Så många tankar och så många alternativ att det bara snurrar i huvudet just nu. Har ingen aning om vad jag egentligen vill längre... Och om det är något som är jobbigt så är det när man inte vet vad man vill och varför man inte vet vad man vill...
Jag tror det är så det måste vara. Man måste stanna upp och tänka och reflektera och titta på vad man gör ibland. Inte för att man är på fel väg, eller för att man är velig eller något sånt, utan bara för att konstatera var man befinner sig just i det ögonblicket. När man är klar med reflekterandet kan man fortsätta med ny ro i själen.
SvaraRadera