När vägarna korsas och pressen kommer...

Trycket som uppkommer när folk inser att samhällsplaneringsprogrammet har öppnat i Lund är helt sanslöst.

Hmm..

Har fått förfrågan ett X antal gånger nu om jag inte ska flytta ner till Malmö igen och fortsätta min utbildning där.. Trycket är ganska kraftigt från Malmöfolket.

"...Meh, varför inte flytta ner igen och plugga 3 mil hemifrån istället för att vara så sjuuuuuukt långt bort från allt och alla?"

" Har du funderat på hur det skulle vara om du flyttade ner igen och bodde hemma och pluggade, det tar ju trots allt bara 20 min med buss intill Lund och då skulle vi kunna umgås sååå mycket oftare"

" Men du kan ju kolla upp de i alla fall. Se om det går bara."

Ja, och en massa fler kommentarer från vänner och allt. Och ja, jag har funderat på hur det skulle vara och ja ekonomiskt sätt skulle det säkert löna sig men jag trivs bra här. Jag vill stanna här och jag vill läsa färdigt min utbildning här. Det är så det är... Jag har ända sedan jag satte min fot i Uppsala trivts något så fruktansvärt bra och jag trivs bra med att åka ner och hälsa på lite då och då. Det räcker för mig. Visst, jag saknar mina vänner och familj etc men tyvärr måste jag tänka på mig själv i denna situationen. Jag tror att jag kanske hade trivts dem första veckorna, men sen hade det bara blivit jobbigt och saknaden av Uppsala som uppkommer när jag har varit nere i Skåne i några veckor är enorm, så nej, jag kommer inte flytta ner igen!

Ganska jobbigt ibland när folk sätter press på en, speciellt när det är folk som står en nära hjärtat. Visst vill jag kunna umgås med dem oftare men för den sakens skull är jag inte beredd att ge upp allt som jag byggt upp här under ett år. Alla nya och alldeles underbara människor jag har träffat och staden i sig. Svårt att förklara för mina vänner också eftersom ingen har gjort något så drastiskt som jag, flyttat 70 mil hemifrån, till en helt ny stad där man inte känner en kotte. Dem flesta har flyttat till ett annat kvarter, bara över gatan eller till en annan stadsdel och kan fortfarande åka hem och äta middag med mamma när dem känner för det, men det kan inte jag!

Och hur mycket jag än värdesätter och älskar mina vänner och familj så är jag fortfarande inte beredd att ge upp det jag vill. För det gör jag, älskar mina vänner och min familj men någonstans måste man inse att det är dags att vandra sin egen väg och börja bygga sitt eget liv. Jag kommer alltid åka ner och hälsa på, det kommer inte förändras men jag har börjat vandra på min egen stig i livet och den stigen trivs jag underbart bra på...