Det här med skola, universitet och att plugga vidare...

Jag har alltid varit den enda i min familj som valt att plugga vidare. Jag har haft väldiga motgångar under tidens gång. Sjukdom som gjorde att jag inte kunde fullfölja gymnasieutbildningen och fick därför läsa upp mina betyg på Hvilans Folkhögskola i Åkarp. Detta var nog mitt livs bästa beslut för den skolan är bara så underbar! Folket, eleverna och lärarna - Ett himla samband! Lärarna pushar en till att komma igen om man hamnar efter osv och det är nog därför jag står där jag gör idag och det är jag mycket stolt över!

Men finns motivationen egentligen där? Motivationen till att plugga vidare och ta det ett steg längre och läsa på universitetet och allt?

Det fanns det inte för mig. Jag har i princip pluggat hela mitt liv. Från det att jag var sju år gammal tills idag när jag står och är 22 år gammal. Det är 15 år i skolan. Då är man förmodligen ganska trött på allt vad böcker, kurslitteratur, prov och tentor heter. Man känner inte för att läsa längre utan vill ut på arbetsmarknaden ett tag kanske, för att tjäna lite mer i månaden och kunna spendera lite mer i månaden. Sedan efter ett par år kanske man vill plugga vidare igen, när man har tröttnat på att jobba.

Den tekniken funkar inte på mig kan jag säga! För jag vet att gör jag mig tillgänglig på arbetsmarknaden så kommer jag ALDRIG att gå tillbaka till plugget. Jag kommer helt enkelt känna att jag tjänar så pass mycket mer/månad att jag hellre jobbar än pluggar. Samtidigt så kommer jag ju tjäna ännu mer när jag är klar med min utbildning och får jobb. Därav stannar jag kvar där jag är idag och pluggar istället för att jobba.

Men hur vet man egentligen vad man vill bli då när man står där med ett slutbetyg i handen och det snart är dags att söka till universitetet?

Ja, det är nog mindre än hälften som vet det. Jag trodde att jag visste, ända fram till mitt slutår på Hvilan. Då vände allt totalt och det var inte en liten vändning heller!

Ända sedan jag var 10 år gammal har jag velat bli veterinär. Det har varit min dröm och det som hela tiden pushat mig genom åren. Det är det jag tror är så himla bra, att ha ett mål som hjälper en på vägen. Om det sedan blir så eller inte är mindre viktigt men jag kan tänka mig att det är svårare att de ljuset på vägen om målet är suddigt eller inte syns alls! Dock kom det bara en dag när jag kände att nej, veterinär är inget för mig. Jag älskar djur och allt men jag vill inte jobba med det. Kanske kommer jag i framtiden hjälpa till att ta hand om djur som behöver hjälp osv, men att ha det som mitt yrke var helt plötsligt inget som längre lockade. Då stod jag också där, utan ett klart mål. Jag visste inte längre vad jag ville bli och det var frustrerande.

Det jag vill komma fram till här är att jag tycker att det är oerhört viktigt att ha ett klart mål, även om det inte senare blir så. Ha ett mål och om detta målet skulle fallera under tidens gång att man tar sig tid och verkligen läser igenom alla utbildningar som man kan tänkas gå. Ett annat bra tips är att göra tester som finns på bland annat arbetsförmedlingens hemsida om vilka yrken som kan tänkas passa en. Det var så jag fick upp ögonen för samhällsplanering i den vackra och oerhört trivsamma staden Uppsala.

Nu tackar jag för mig...

Keep smiling =)