Skärpning

Mycket positivt finns det allt med Universiteten runt om i Sverige och i utlandet för den delen också. Dock vet jag inte hur universiteten i utlandet ser ut och fungerar så det tänker jag inte ägna mig åt alls. Att prata om universiteten i generella drag är nog inte heller så bra eftersom jag inte har någon erfarenhet av alla universitetet runt om i Sverige. Dock kan man nog dra några paralleller mellan dem...!

När jag började första klass, alltså grundskolan så visste alla vem alla var. Alla lärarna hade enorm koll på vem man var, vad man kunde, vad man inte kunde och hur pass mycket hjälp man behövde. Detta varade ända fram till gymnasiet.

I gymnasiet blev det lite svårare för lärarna att hålla koll på vem alla var i början. Men efter ett tag satt det. Alla som hade läs och skrivsvårigheter eller koncentrationssvårigheter fick alltid den där extra hjälpen vid sidan av. Det var aldrig något problem och läraren uppdagade ganska snabbt vem av eleverna som behövde extra hjälp.

På folkhögskolan var det likadant. Alla som behövde extra hjälp fick det. Lärarna tog sig för det mesta tid att hjälpa till även utöver lektionstid om det inte var så att det krockade med något annat viktigt så att läraren i sig inte hade tid just då. Men nog fick man hjälp allt. Om inte den ena dagen så i alla fall den andra.

Sen staplade man in i universitetsvärlden och ALLT förändrades. Vi var en klass på 350 personer under min första kurs och vilken människa kan egentligen komma ihåg 350 namn och ansikten på en gående gång? Dessutom så var det ju inte bara vår klass som hade undervisning med den föreläsaren den dagen, utan innan oss var det minst två lika stora klassen och efter oss tre klasser i samma storlek. Alltså hade föreläsaren ungefär sex stycken klasser av denna storlek att undervisa nästan dagligen. Det ger oss en siffra på 2100 namn och ansikten att memorera... Omöjligt! Då skulle dem inte kunna göra annat varje dag än att sitta och pussla ihop namn med ansikte...

Det finns dock en oerhört viktig pusselbit som fattas på vissa universitet...

Nackdelen med dessa enorma mängder elever under en och samma föreläsares vingar är dock att det oftast är dem behövande som blir osynliga. På grund-och gymnasienivå var detta inget problem men på universiteten är det ofta många som inte får den hjälper som dem behöver och har rätt till. Många med läs- och skrivsvårigheter eller bara koncentrationssvårigheter sitter fortfarande i dessa stökiga tentamenslokaler och skriver tillsammans med alla andra elever som tyvärr inte förstår att man ska vara tyst och lugn när man skriver en tentamen.

Därför tycker jag det är viktigt att universiteten börjar belysa dessa problem. Att ge information till dem som kanske egentligen behöver det men inte vågar ställa sig upp i en grupp och säga ifrån. Det är viktigt att sprida information angående vart dem kan och till vem dem kan vända sig om det är så att dem behöver det där lilla extra.

Det är lika viktigt för dem som för oss andra att klara av sina studier. Dem behöver bara lite hjälp på traven. Det är absolut inte dem det är fel på, det är universiteten som måste vakna och sträcka ut en hjälpande hand!

Skärpning säger jag...!